Mera förlossning

Här kommer andra delen om förlossningen (HÄR kan ni läsa den första delen).

Eftersom babyn inte ville sjunka neråt uppmanades jag redan på onsdag kväll att hålla mig i rörelse. Och efter att jag fått min andra cytotec på torsdag morgon uppmanade läkaren mig att gå i trapporna för att (kanske) få babyn att sjunka.

 
 
Veckan före igångsättningen hade jag av samma orsak och på uppmaning av läkaren hållit mig i rörelse konstant,  men inget av det hade hjälpt det minsta. Jag är en person som när jag får en uppmaning tar den på allvar. Under onsdag kväll gjorde jag därför en hel massa benböj, satt konstant på pilatesbollen när jag inte var uppe och gick, och under torsdag förmiddag gjorde jag närmare hundra benböj (insåg att jag var i betydligt bättre form än jag hade trott och kände mig ganska nöjd med mig själv, haha) och gick upp och ner mellan fjärde och första våningen tills jag började känna mjölksyra i benen och var tvungen att stå och tänja i korridoren på grund av träningsvärk. I det skedet tyckte barnmorskan att jag kanske borde satsa på att vila i stället ... Men det hjälpte i alla fall, för även om jag fortfarande inte kände några värkar, så hade babyn fyra timmar senare sjunkit så pass att det gick att spräcka hinnorna och då började äntligen något hända.
 

När Adde föddes var all värk koncentrerad till ryggslutet, den sista timmen av den förlossningen var ryggvärken rent helvetisk, och enligt personalen berodde det på att han låg som han låg, i en variant av öppen bjudning. När värkarna började den här gången var de också koncentrerade till ryggen och genast började jag bli lite orolig: låg den här babyn på samma sätt? Jag påminde åter barnmorskorna om att ifall det visade sig att babyn låg så ville jag ha snitt. Under tiden satt jag på pilatesbollen och tittade på Helan och Halvan och skrattade åt dem i pauserna och fokuserade på andningen under värkarna.

 
 

En bok som jag vet att många slår bakut för genast de hör den nämnas är Barnaboken, men precis som många böcker i samma stil har den ett brett innehåll. Jag läser sällan den typen av böcker från pärm till pärm, utan bläddrar och plockar guldkorn här och där som jag sedan fogar ihop med guldkorn från andra böcker så att jag får en metod som passar mig. Barnaboken har ett kapitel om förlossning och profylaxandning som jag hade stor nytta av under förlossningen med Adde och även nu. Den här gången kombinerade jag dessutom tipsen i Barnaboken med dem i Föda utan rädsla. Det är mitt bästa tips när det gäller förberedelser inför en förlossning: öva andningen, till exempel med övningar från de här böckerna.

 

Under förlossningen med Adde hade jag nästan bara epidural som smärtstillande, den här gången ville jag pröva andra saker för att kunna skjuta upp epiduralen så länge som möjligt, och jag fick först TNS-maskinen som mildrade värken i ryggen och sedan lustgas. Men det gick väldigt snabbt framåt när värkarna väl var igång och vips var jag öppen 6 cm och då kunde jag inte tänka annat än EPIDURAL. Och det fick jag.

 

Förlossningen, den aktiva delen, när den räknas som att den verkligen är igång tog ungefär 6 timmar. För mig är det kort tid (jämfört med förlossningen med Adde som räknas ha tagit närmare 17 timmar), men själva processen kändes ändå lång eftersom den startade kl. 13 dagen innan, och efter allt spring i trappor och alla benböj var krafterna inte de bästa under slutspurten.

 
 

Först kändes det som att det gick framåt, det kändes annorlunda än under Addes förlossning och jag kände mig hoppfull. Jag kände allt det där som andra pratat om: tryck nedåt och en känsla av att försöka hålla något inne så länge som barnmorskan menade att det var för tidigt att krysta och så vidare, men sedan avtog det och paniken började stiga inombords för jag fick mer och mer en känsla av att barnmorskan inte riktigt berättade vad situationen var, men jag förstod ändå att babyn inte sjönk nedåt som den borde.

 

När den första epiduralen avtog bestämde de att jag skulle få en till dos med hopp om att babyn skulle sjunka under tiden. Precis som det var med Adde. Vid det här laget var jag helt öppen och jag kunde bara tänka "nu händer det igen, nu händer det igen". Jag sa gång på gång till barnmorskan att de måste fatta beslut om kejsarsnitt innan det blir för bråttom, så länge det fortfarande finns en chans för Wiktor att vara med under operationen. Jag hade hela tiden en känsla av att hon inte lyssnade, att läkaren inte lyssnade utan bara försökte lugna mig med ord som "vi måste försöka få babyn att sjunka" och "vi har ingen brådska ännu, babyn mår bra".

 
 

Jag hade varit tydlig med att om jag är helt öppen och babyn fortfarande inte sjunker så vill jag ha snitt och om babyn ligger som Adde låg så vill jag ha snitt. Jag påminde dem om det, men de ville inte snitta. Till sist tyckte de att jag måste försöka trycka ut babyn, och det nu, då hade jag inga krystvärkar och det kändes precis som under förlossningen med Adde. Jag hade panik minst sagt, för jag var helt säker på att scenariot höll på att upprepa sig och låg nästan bara och väntade på att någon skulle böja sig över mig igen och säga: ”Nu trycker vi på knappen, den här babyn föds nu med snitt.” Sedan skulle rummet fyllas och folk skulle åter rusa iväg med mig till operationssalen och Wiktor skulle bli kvar i förlossningssalen och vara tvungen att vänta på babyn där.

 

Det blev inte bättre när jag förstod att babyn låg i öppen bjudning "och kollar upp mot stjärnorna", som en av barnmorskorna sa. Fortarande försökte de lugna mig med att de inte behöver snitta, precis som de hade försökt lugna mig under förlossningen med Adde, när de först upptäckte bjudningsfelet.

 

Rummet fylldes med mer och mer människor, och sedan kom sugklockan fram. Läkaren lovade att hon inte tänkte dra ut babyn med den utan bara hålla i den för att förhindra att han hela tiden gled tillbaka. De försäkrade mig hela tiden om att babyn var på väg nedåt, men det hade de intalat mig under förlossningen med Adde också, så jag kunde inte tro dem. Nu började det bli bråttom också, för babyns hjärtljud gick neråt (men det sa de inte till mig förrän efteråt, och tur var väl det). Men efter 20 minuters krystkede kom han plötsligt ut, och det var helt overkligt, jag kunde inte ta in det alls. Och så var jag säker på att jag var helt sönder och kunde bara tänka på det, haha, men det visade sig att jag inte var det, bara ett litet klipp och ett par stygn. Orsaken till att det gick den här gången handlade till stor del om att lillebror vägde 800 gram mindre än Adde, annars hade det antagligen blivit snitt även den här gången.

 
 

Så förlossningen gick bra, till sist. Det jobbiga var min panik på slutet (som helt och hållet berodde på erfarenheten från min förra förlossning) och känslan av ingen lyssnade. Men när han väl var född och särskilt nu i efterhand förstår jag att personalen gjorde vad de ansåg var bäst och att de den här gången verkligen bedömde situationen korrekt, till skillnad från under förlossningen med Adde. Det är en lättnad.

 

Jag är glad över att ha upplevt båda förlossningssätten, och som en ”bonus” har jag ju upplevt igångsättning både med cytotec och med ballong nu också, och jag kan lugnt säga att det kan gå bra med båda sätten och även med hjälp av oxytocindropp trots att man har ett kejsarsnitt bakom sig. Jag kan inte säga att den här förossningen egentligen skilde sig så mycket från kejsarsnittet när det gällde det där allra sista när jag fick upp babyn i famnen (jag hade trott att det skulle vara stor skillnad), men det bästa nu, och den stora skillnaden, var att Wiktor var med den här gången och att vi var tillsammans hela tiden, jag slapp rullas iväg till ett uppvak och ligga där ensam i fyra timmar. 

 

Så det var det. Det som jag konstaterade den här gången och även förra gången är att oberoende hur jobbigt det kan vara vissa stunder, både under en graviditet och under en förlossning, så när det väl är över så är det över. Allt som betyder något då är resultatet: babyn. Det blev särskilt tydligt följande dag när Adde och min mamma kom och hälsade på (och hade med sig fina blommor och ballonger). Då var jag matt, trött och kände mig som en gammal tant fysiskt, men den övergripande känslan var ändå att det hela var värt det många gånger om!

förlossning
0 kommentarer

Enklare än jag kunde tro

Helgen kom och gick och här kommer några bilder som får summera de två dagarna. Det var jättekul att ha min syster här på besök, och det blev en lugn hemmahelg, vilket kändes bra. I dag har jag och lillebror varit hemma på tumis under förmiddagen medan Wiktor och Adde varit och handlat och tagit en sväng till Iso Omena köpcentrums lekhörna (som är ganska stor).
 
 
Mellanmål på verandan (banan och grynost).
 
Något som jag tänkt mycket på den här första veckan hemma (i går kväll var det en vecka sedan vi kom hem från BB) är hur vardagen de här första dagarna har varit i jämförelse med vad jag förväntade mig att de skulle vara när jag var gravid. De har varit betydligt enklare på så många plan. Och jag trivs definitivt bättre med att ha babyn utanför magen än inuti magen, det var som att så fort han var ute återfick jag en del av min gamla energi och blev mycket lugnare. Jag saknar verkligen inte den här gångna graviditeten.
 
 
Min syster hade med sig ett par presenter, bland annat den här jättefina skallran som min mamma gjort oh diinglisen som syns i bakgrunden, ett mjukisdjur som också är en speldosa ...
 
Den där första tiden med Adde upplevde jag aldrig någon babybubbla, även om jag inte kan påstå att den första tiden med Adde var jättejobbig, ibland var den det så klart, men för det mesta flöt den ändå på bättre än både jag och Wiktor hade kunnat förvänta oss efter alla skräckhistorier vi hört från omgivningen. Trots det kände jag aldrig att vi var i en babybubbla, men nu känner jag att vi kanske har haft någon typ av bubbla, och det har överraskat mig eftersom jag hela tiden har förväntat mig att det måste vara betydligt jobbigare med en baby och en pojke på nästan två år, än med bara en baby. Det har inte stämt hittills, och jag hade ändå förväntat mig att den här allra första tiden med hormoner och amning därtill skulle vara den värsta.
 
 
... och den här dockan som var en gemensam storebrorspresent till Adde från henne och vår mamma. Adde tar särskilt det här med dockans matning på stort allvar.
 
Mycket av det beror så klart på att vi är hemma hela familjen och att jag och Wiktor har kunnat hjälpas åt och ge båda pojkarna uppmärksamhet, och särskilt för Addes skull har vi försökt hålla vardagen här hemma så normal som möjligt, så det kan hända att jag ändrar mig längre fram i höst när jag är själv hemma igen, men just nu känns det förvånansvärt ... lugnt. Jag förväntade mig betydligt mera kaos, mera panik, och varken kaoset (förutom att pedanten i mig ibland tyckt att vi haft stökigare hemma än jag skulle önska, hehe) eller paniken har infunnit sig.
 
 
I lördags hämtade vi pizza på kvällen och åt framför ett maraton av Gift vid första ögonkastet Norge.
 
Det är en väldigt bra känsla, och förutom att jag tror att den beror på att jag känner mig lugnare eftersom jag vet hur snabbt den här första tiden går och att jag därför vill ta vara på den (som jag skrev tidigare), så tror jag att det beror på att både jag och Wiktor är så mycket tryggare i våra roller som föräldrar. Förändringen från ett barn till två barn har inte känts lika stor de här första dagarna som förändringen från noll barn till ett barn kändes i början. Då var allt nytt, jag kunde få smått panik när Adde började gråta i vissa situationer, vi trevade oss fram i hur man skulle göra än det ena, än det andra och vi var oförberedda innan på ett annat sätt än vi är nu, just eftersom vi inte hade någon tidigare erfarenhet av vad som väntade. Nu är allt bara vardag. Och det har dessutom inte gått så lång tid sedan Adde var en liten baby, så vanan sitter kvar, vi har inte hunnit glömma bort allt här emellan.
 
Jag känner också tydligt att jag har en mammaroll redan, den är inte något som jag måste hitta och försöka känna mig bekväm i, vilket jag behövde göra när Adde föddes. Det tog dessutom väldigt lång tid för mig att hitta den där mammarollen och börja se mig själv som en mamma, det är bara de senaste månaderna som jag har känt att jag något så när naturligt har kunnat kalla mig själv "mamma" när jag talar med Adde. Nu har jag redan gått över den tröskeln, så även där känns allt redan väldigt självklart. Så åtminstone än så länge känner jag mig väldigt lättad, lättad över att de skräckscenarier jag i mina mörkaste stunder under graviditeten målade upp för mig själv inte verkar ha något med verkligheten att göra nu när vi väl är här i verkligheten med två barn.
0 kommentarer

En helg med besök

 
Vi har haft en del program både i dag och i går med roliga besök, och i går kväll kom min syster Sanna hit och stannar här hela helgen, vilket är kul! Det ger omväxling till bubblan vi befunnit oss i hittills den här veckan. Därför får förlossningsinlägget vänta lite, men det är på gång, liksom ett om hur det har gått att ha en storebror och en lillebror här hemma.
 
 
I går kom ett par korta regnskurar här vilket var härligt! Tyvärr var de för korta för att göra någon större skillnad i trädgården, vi behövde ändå vattna på kvällen, men regndropparna gjorde sig bra på mina vita rosor ('Climbing Schneewittchen'). Just denna sort har vuxit som bara den i sommar och blommat med massor av blommor, helt underbar!
1 kommentar