Att ha släkt och familj långt borta
Godmorgon! Här kommer några bilder till från i går kväll. Adde har verkligen haft många famnar att sitta i den här veckan, många människor omkring honom och många stora hundar, och han har gillat det. Han gillar uppmärksamheten och sätter igång sin show närhelst han har publik. Jag har tänkt på att det inte är så konstigt om det ibland blir något av ett trauma när man som första barn får syskon, så mycket uppmärksamhet som första barnet får så länge han eller hon är enda barnet. Jag är äldst och hade turen att ha många andra famnar än mina föräldrars, så det är synd att de flesta av Addes famnar finns så långt hemifrån. 
Det är en liten kamp som man kämpar med inombords ofta när släkt och familj bor flera hundra kilometer ifrån en – eller åtminstone jag gör det. Särskilt när jag själv som barn och även som vuxen har uppskattat relationen till framförallt mina morföräldrar och min morbror och morbrorinna så otroligt mycket. Det har verkligen varit en lyx att ha dem så nära under hela uppväxten, och jag skulle så gärna vilja att Adde fick samma lyx under sin uppväxt. I vårt fall är det bara Addes farmor som bor nära. Jag försöker intala mig att ett längre avstånd inte behöver påverka negativt i det här fallet; vi har möjlighet att hälsa på ofta (och tvärtom: familj och släkt hälsar på oss) och när vi hälsar på är det lite längre perioder åt gången och besöken är desto mer uppskattade och efterlängtade.
Upplever någon av er samma dilemma med era barn?
I dag åker jag och Adde hem, vi tar ett eftermiddagståg. Innan dess ska jag gräva upp några av de plantor som min mamma har för många av och ta med hem. Hon råkar nämligen ha precis några av de sorter som jag själv vill fylla ut rabatten där hemma med: stjärnflocka, akleja och höstflox. Så i kväll när vi kommer hem dyker jag ner i rabatten igen och planterar dem på direkten, ser fram emot det!
#1 - Mirre Sweetwords

Oj såg inte att det inte var du först, så lika ni är =D

#2 - Netti Starby

Min mamma och syster bor 25 mil ifrån oss så jag och barnen hinner inte träffa dom så ofta. Men nu på semestern har vi passat på att vara hos dom i en vecka. :-D Kramis

#3 - Anna - Fotograf & Rovfågeltränare

Nu har ju inte jag barn, men jag själv känner hur jobbigt det är att vara ifrån både vänner och familj. För det var precis så jag växte upp, att alltid ha dom när till hands så man kunde ses spontant. Men nu sitter man här och det är omöjligt att ses. Så jag förstår verkligen känslan du har.
Ha det fint! :)