Att ha ett barn, inte längre en baby

Adde är 13 månader nu och jag har flera gånger tänkt tillbaka och försökt komma ihåg hur jag kände eller hur saker var här hemma när han var si eller så många månader, för jag känner att skillnaden är rätt stor mellan att ha en 1-åring och t.ex. en 4 månader gammal baby.
Som jag skrivit förr har vi haft det lätt med Adde, vilket jag är tacksam över, så klart har vi jobbigare dagar – som jag skrev i fredags – men i det stora hela så har allt gått lättare än jag hade kunnat föreställa mig innan han föddes, kanske mycket tack vare att han inte har haft några magproblem och liknande, sådant gör så klart mycket. Det har samtidigt gjort att både jag och Wiktor ofta fått kommentaren: "Vänta bara tills han blir si eller så många månader, eller vänta bara tills han börjar gå, då kommer ni få det jobbigt!" Det är en kommentar som vi båda haft svårt för, jag förstår inte grejen med att alltid förvänta sig det värsta, eller något negativt? Jag försöker förvänta mig att saker ska gå bra, och då gör de oftast det, och går de inte exakt som man tänkt sig så går man in i det med ett bättre humör vilket gör det lättare att tackla.
Hursomhelst, hur är läget nu? Jag har inte upplevt att det skulle vara jobbigare hemma sedan Adde började gå, och nu springer han nästan mellan rummen här hemma. Tvärtom verkar han ha ännu lättare att underhålla sig själv när han kan röra sig fritt, hämta det han vill ha och inte behöver vara så beroende av att jag passar upp honom, hämtar saker osv. Men det är ändå en av de största skillnaderna, att han är överallt och med hela tiden, och jag tycker det är kul! Han vill vara med när vi gör saker här hemma, plockar ur disken och liknande, och jag låter honom vara med (tar så klart bort allt vasst först), för jag vill uppmuntra intresset så länge det finns där. En annan stor skillnad är maten: det går så lätt att göra mat åt honom när man inte behöver tänka puré, när han kan äta det som jag och Wiktor äter och när vi inte behöver ge honom någon mjölkersättning.
Jag känner att jag alltid har tyckt att den period vi har just nu är den bästa (förutom den första månaden då man mest bara flöt med och satt och ammade), och det är väl en av de bästa sakerna med barn: det händer saker hela tiden och saker utvecklas konstant. Det bästa med att ha ett litet barn i stället för en baby är också det att han är med, hela tiden, man känner sig ännu mer som en familj då. Han kommer upp i soffan och vill gosa, kommer springande när man står och fixar mat och kramar ens ben och säger "ahaa" och är intresserad av allt vi gör och ska vara med, och ska pröva själv, göra själv. Det är härligt att se och vara med om!
att ha barn familj familjeliv mammaliv
2 kommentarer
Bengt-Eric

Så där är vi, det negativa tänkandet kommer först. Men ta inte åt dig, han kan bli ett lugnt och ganska problemfritt barn hela vägen, tom som tonåring. Det vill säga, han kan bli som jag var som barn. Det enda som jag inte önskar honom/er är att han blir lika blyg som jag var.

Svar: Tack Bengt! Ska försöka komma ihåg det! :D
Evelina Wilson

AngelicasVärld

Ja gud tiden går alltid för fort...vet inte vad som hände å hur mina tre barn kunde bli så stora när jag fortfarande bara är "25" ;-)

Svar: Hehe, ja jag tror jag ska bestämma mig för att också förbli "25" :D Barnen växer och man själv förblir lika ung, låter som en bra plan ;)
Evelina Wilson