När flygresor inte går så bra

Vi kom hem ganska sent i natt, klockan var nästan två, och vår vana trogen sa vi redan på flyget att vi tar det lugnt när vi kommer hemma, och hela söndagen ska vi bara chilla, och vår vana trogen bröt vi löftet så fort vi kom hem. Redan innan vi lade oss hade Wiktor sorterat all tvätt i olika högar så att den var klar att slängas in hög efter hög i tvättmaskinen under förmiddagen.
 
Vi drack kaffe (sååå gott med eget kaffe i rejäla muggar, det har jag saknat under resan!) och åt frukost och så gick det väl fem minuter innan det började klia i oss och Wiktor började tvätta och reda upp all packning och jag sopade av terrassen och yttertrappan och for i väg och handlade blommor att ha där ute och planterade dem i krukor, härligt! Vi har det "problemet" att finns det något hemma som behöver göras så klarar varken Wiktor eller jag av att bara ta det lugnt innan det är fixat, så i stället för en chilldag blev det en fixardag, och det kändes bra att få undan allt! Jag visar mer av blommorna i morgon här, men en skymt av dem kan ni se på Instastory redan nu.
 
 (I Porto Santo Stefano i fredags.)
 
Hemresan gick bra till en början, men planet blev försenat så vi satt först en god stund i flygbussen och väntade och sedan en halvtimme extra i planet och väntade innan det startade. En timme efter att vi lyft blev Adde övertrött, och vi som hade trott att vi valt ett bra flyg med tanke på att det borde vara sådan tid som Adde sover fick inse att vi haft rejält fel på den punkten. Han bara grät och grät, och inget hjälpte, inte ens Pettson eller Postman Pat, inte mat, inte famnen, inget.
 
Som jag skrev innan resan så upplever jag själv ibland att en utmaning med småttingar kan vara att allt går i perioder, samtidigt som det kan vara positivt, för om det är jobbigare dagar så kan man tänka just det: Det här är en period, det blir snart bättre igen!, men ibland är det en nackdel när det handlar om något som funkat jättebra tidigare plötsligt inte alls funkar: som att somna i famnen eller på ett flygplan.
 
Själv är jag helt ärligt riktigt dålig på att hantera sådana här situationer, hemma går det bra, men bland folk låser jag mig totalt och känner mig både som en usel mamma och dålig människa, när jag hör de högljudda suckarna och känner att jag får undvika att titta på alla andra som sitter i bänkarna och blänger på en och undrar varför man inte kan få sitt eget barn att lugna sig. I ett flyg är det ju dessutom svårare än på andra ställen, det går inte direkt att bara gå ut eller gå bort (även om jag kan känna att jag gärna skulle hoppa ut och bara försvinna i sådana där situationer). Som tur är Wiktor i sin tur den bästa man kan ha med sig i sådana situationer, han är min motsats och lugnet själv, kan stänga ute alla andra och jag kunde överlåta det hela åt honom. Beundrar alla som har den förmågan! Efter väl en timme somnade Adde äntligen på golvet mellan vår bänkrad och den framför oss, med en kudde under huvudet och sov resten av vägen. 
 
Min första tanke var att vi nog aldrig flyger igen på ett tag, vilket vi i och för sig inte kommer att göra eftersom det här var sista resan ihop innan babyn kommer, men sedan försökte jag tänka att det här var den första av alla bil-, buss-, tåg- och flygresor som något sådant här har hänt, och att vi nästa gång får planera om och undvika kvällsflyg. Morgonflyget till Italien gick ju så bra som vi hade kunnat önska oss, och nästa gång vi flyger är det en ny period och en ny ålder igen, och så är vi framförallt fyra och inte tre, inte helt säker på om det gör saken lättare eller svårare, haha.
0 kommentarer