Vecka 27: Graviditetsdiabetes

I dag börjar vecka 27, och jag känner både: redan? och inte mer än så? Tiden går både snabbt och långsamt just nu. Jag har ju nämnt ett par gånger att jag har graviditetsdiabetes, och har hela tiden tänkt skriva mer om det men så har det inte blivit av, så nu tänkte jag skriva lite om det.
 
Graviditetsdiabetes är ju tillfällig diabetes som man kan få under graviditet,  de orsaker som räknas upp är ofta övervikt eller hög ålder, för andra graviditeten kan en av orsakerna vara att man inte gått ner alla gravidkilon från den förra graviditeten. Det finns många fler, men min erfarenhet är att det är de här som i vårdkontakten lyfts fram som de viktigaste. Jag hade normalt BMI före båda graviditeterna, och jag gick ner varenda gravidkilo från tiden när jag väntade Adde innan jag blev gravid igen.
 
Den här gången fick jag diagnosen redan i vecka 12, tidigare än så skickas man inte på sockerbelastning här. Jag blev skickad redan då eftersom jag fick diagnosen också när jag väntade Adde: en vecka före bf. Jag har, enligt min egen mening åtminstone, en mild variant eftersom det bara är fastevärdet som krånglat, alltså morgonens första värde innan man alls ätit eller druckit något. Förra graviditeten nådde det 5.3 (om det hade varit 5.2 skulle jag inte fått någon diagnos) och nu nådde det 5.5. De andra värdena var till och med ganska låga.
 
 
Trots det har jag båda gångerna upplevt det hela som otroligt skämmigt, som att jag är en sämre människa och en dålig mamma redan från början för att jag på grund av det här genast, enligt vad man får höra, erbjuder sämre förhållanden för fostret som i framtiden har högre risk för än det ena och än det andra i sjukdomsväg och då främst någon typ av diabetes. Det har inte gjort det bättre att vården båda gångerna verkat ta för givet att jag inte äter nyttigt, inte håller vikten osv. Den här gången fick jag också kommentaren att jag gick upp för mycket förra graviditeten och att det tyder på vissa tendenser ... Jag gick upp 17 kg då, de flesta kilona kom riktigt på slutet, och jag var extremt noggrann med maten hela graviditeten. Båda gångerna har jag också fått en lektion i hur man ska äta för att äta nyttigt samt en pappersbunt med samma information, vilket jag förstår att hör till rutinen, och den här gången skickades jag också på ett långt samtal till en diabetessköterska för att under 1,5 timme gå igenom mina matvanor.
 
Den första månaden efter beskedet efter besöket hos sköterskan var jobbig. Det var efter det som jag fick mätaren och skulle börja mäta blodsockret. Förra graviditeten var det inga problem med hemmamätningarna, alla värden var hela tiden bra (de tre veckor jag hann mäta innan Adde föddes). Nu däremot fick jag redan de tre första morgnarna för höga fastevärden, och om man får två för höga värden eller två gränsvärden på en och samma vecka får man remiss till läkare. Så det fick jag, men först fick jag från sjukhusets sida instruktionen att mäta varje dag en vecka och om värdena fortsatte att vara för höga så skulle jag följande vecka få komma till en läkare. Jag mätte en vecka, fick flera för höga värden, men när jag skickade dem fick jag i stället åter instruktionen att jag skulle fortsätta en vecka till och dessutom skickades jag på blodprov för att se om jag har diabetes 1 eller 2, eftersom läkaren tyckte att mina värden var konstiga och misstänkte att jag kanske hade riktig diabetes. Jag fick panik rent ut sagt.
 
Jag gick på testerna, ingen hörde av sig som lovat. Jag fortsatte mäta och så skickade jag in den följande veckans värden (med flera för höga fastevärden) och sedan ringde jag när ingen fortfarande hörde av sig. Varje gång jag hade kontakt med någon var det olika sköterskor som jag talade med, vilket helt säkert bidrog till en viss förvirring och problematik, för när jag ringde för att fråga om jag hade riktig diabetes blev kvinnan i luren irriterad "för hur kan jag tro att jag har några problem alls när jag har så pass bra värden som de nya testerna visar?" Och så fick jag åter instruktionen att fortsätta mäta en vecka, och om värdena fortfarande var konstiga skulle jag få komma till läkare ...
 
Samtidigt kändes det som att jag gick på en bantningskur och jag hade konstant huvudvärk. Fokus blev väldigt mycket på att hålla vikten, eftersom det är en del av vården av graviditetsdiabetes. När jag frågade om min viktuppgång verkligen var normal (+1 kg när jag nådde 20e veckan) så menade de att den var jättebra och att den visade att jag följde deras instruktioner perfekt. För en som hela sitt liv lidit av duktig-flicka-syndromet, som alltid haft ångest när det gäller vikt och att gå upp i vikt, för någon som alltid har jagat högsta betyg i skolan, så fick de här kommentarerna det att slå slint i huvudet på mig rent ut sagt. Jag mådde dåligt och det kändes som att jag bantade, och jag sa det rakt ut till sköterskorna, men de tyckte bara att jag gjorde ett bra jobb och skulle fortsätta i samma takt och fortsätta mäta varje dag. Under ett par veckor måste jag mäta fem gånger kring frukost: 1 timme före, 30 min efter och sedan 1, 2 och 3 timmar efter måltiden.
 
 
Till sist fick jag nog, ältade det hela otaliga gånger för både familj och vänner. Jag fick fortfarande inte komma till läkare, i stället skulle jag försöka korta ner nattfastan mer och om det fortfarande inte hjälpte så skulle jag få komma till läkare. Det hjälpte inte, men min nattsömn började ta stryk på grund av mätningarna och den ångest som det hela orsakade, och jag fick fortfarande inte komma till en läkare. 
 
Till sist hade vi äntligen det andra ultraljudet i v. 21, som en fosterspecialist skulle göra på grund av den tidigt upptäckta graviditetsdiabetesen. Jag var jättenervös inför det, och hade alla möjliga katastroftankar i huvudet gällande vad den här specialisten skulle hitta på grund av att jag är en så dålig människa att jag lyckats få graviditetsdiabetes (orationellt tänkande på hög nivå alltså). Allt såg perfekt ut, och i det skedet så tänkte jag att nu får det vara nog. Jag tänker sluta stressa med mätningarna. Då hade jag mätt blodsockret varje dag i över en månad, det enda värdet som var för högt var fastevärdet. De andra värdena var låga oberoende vad jag åt, testade med olika saker som chips och choklad och amerikanska pannkakor, bara för att se hur blodsockret reagerar och OM det reagerar.
 
Jag sa redan från början till sköterskorna att jag inte mår bra av sättet som de rekommenderar att äta, att min kropp är inte van att äta så och det kändes otroligt jobbigt att inte kunna äta när jag var hungrig eftersom jag alltid var mellan två mätningar och då måste man vara noga med att inte äta något och man får bara dricka vatten. Men vet ni vad? Sedan jag slutade bry mig om rekommendationerna har mina värden varit bra. Jag mäter ett par dagar i veckan och allt har varit bra varje gång. Jag stressar inte över att äta kvällsmål så att det blir exakt ett visst antal timmar mellan kvällsmål och frukost, jag ställer inte väckarklockan varenda morgon för att hinna gå upp och mäta rätt antal timmar efter kvällsmätningen och jag äter på det sätt som min kropp är van att äta. Och allt är bra. Inte ens när jag äter godis visar värdena några konstigheter.
 
Därför tror jag, nu mer än någonsin, att man känner sin kropp bäst själv. Klart att man inte ska häva i sig en massa onyttigheter, det handlar inte om det, men jag tror att man känner när man äter på ett sätt som får en att må bra i kroppen och jag tror att det är det som är det rätta just för en själv. Jag förstår att vården måste ge kostrekommendationer, men jag tror inte, när det gäller en sak som graviditetsdiabetes och framförallt inte om det handlar om en mild form som de dessutom efter mitt andra ultraljud underströk att högst troligt enbart beror på arvsanlag som jag inte kan påverka hur jag än gör, att det är någon vits med att nitiskt följa rekommendationer som man inte mår bra av. Hela processen gjorde dessutom att jag inte kände att jag var gravid, för allt fokus lades på att jag har graviditetsdiabetes, och det kändes snarare som att jag behandlades för en sjukdom än som att jag väntade på något positivt. Och vem tjänar på det? Knappast varken foster eller mamma.
 
Finns här någon annan som har liknande eller helt andra erfarenheter av graviditetsdiabetes?
1 kommentar
Anonym

Jag tycker verkligen de borde se över hur de rådger gravida. De det låter ju superråddigt. (Har själv tänkt skriva feedback om vården under och precis efter min graviditet men inte fått det gjort ännu). När jag var gravid glömde min hälsovården säga till mig att ta sockerbelastning. Efter att ha läst det här verkar det ha varit en bra grej 😁