Vecka 36: Tankar som åker hit och dit

I dag börjar vecka 36, och från och med i dag är jag dessutom officiellt mammaledig med nr 2. Det är definitivt en annan känsla att bli mammaledig nu, för det känns inget alls, haha. Förra gången var det helt overkligt att vakna upp på morgonen och bara ligga kvar medan Wiktor for till jobbet. Jag låg kvar och kände det nästan som att jag gjorde något fel: får jag verkligen vara ledig nu? Då kändes det som semester, jag hade aldrig varit så ledig någonsin kändes det som, och jag läste bland annat massor av böcker. Nu fortsätter vardagen som förut.
 
(Den här sommaren.)
 
Den senaste veckan har jag lyckats förtränga alla tankar på förlossningen, de som oroade mig förra veckan, i stället har jag tänkt mycket på sådant som jag hade i tankarna riktigt i början: på Adde och det faktum att han får ett syskon. Jag har tänkt på att jag vill försöka ta vara på tiden jag har kvar då jag bara kan fokusera på honom. Jag har tänkt på hur jag hoppas att han inte kommer att känna sig undanskuffad. Jag har fått sjok av dåligt samvete över att vi skaffar fler barn, samtidigt som jag ser det som något positivt att Adde får ett syskon (jag skulle inte ha velat vara utan mina syskon). Och på samma gång hoppas jag att han aldrig ska behöva tänka att han inte skulle ha räckt till för oss, att vi skulle ha varit lyckliga om det varit vi tre hela tiden också. I det här fallet tror jag i och för sig att det är en positiv sak att han är så liten, det kanske skulle ha varit annat om han var flera år äldre.
 
Sedan växlar jag mellan att tänka: Hur sjutton ska man kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar Adde? och mellan att tänka: Tänk om jag börjar älska det andra barnet mer än Adde? Många gånger verkar ju yngsta barnet bli det som får all uppmärksamhet från alla håll. Och tanken på att Adde skulle behöva känna sig bortvald, eller att någon favoriseras över honom gör mig gråtfärdig (alla hormoner, herkules vad de gör mig gråtmild mellan varven – eller rättare sagt ganska ofta!).
 
(Förra sommaren. Börjar sakna mitt icke-gravida jag!)
 
Sedan har jag också varit nostalgisk och tänkt tillbaka på hur snabbt tiden går, för bara ett år sedan såg det ut så här. Så den gångna veckan har definierats av känslor och tankar som snurrar runt i sådana här banor.
 
I teorin är det ju fem veckor kvar, men sju veckor kvar till igångsättning. Är glad över att läkarbesöket för utvärdering av förlossningssätt närmar sig, på fredag nästa vecka ska jag äntligen dit.
andra barnet gravid graviditet mammaledig mammaliv
1 kommentar
Sanne

Intressanta tankar om två barn. :)