Fyra tips och ett filmtrauma

Som många av er vet, och har förstått här via bloggen, så älskar jag att läsa och att titta på riktigt bra skräckfilmer – helst kusliga sådana. En av de saker jag är väldigt glad över efter de här senaste veckorna är att jag har hunnit läsa flera böcker tack vare bussresorna fram och tillbaka in till stan. Sedan har jag också varit mindre stressad på kvällarna, eftersom jag kunnat jobba på dagen och då känt att jag kan ta det lugnare på kvällen och läsa eller till och med se en film. Annars ser jag ju kvällar och helger som min "jobbtid", och jag har svårt att skippa den tanken ens en kväll.
 
 
Hursomhelst så vill jag tipsa om de två bästa böckerna jag läst: I en mörk, mörk skog, av Ruth Ware och Korpsystrar, av Bettina Bieberstein Lee. De är två spänningsromaner, även om de är det på lite olika sätt. Ruth Ware har ett snabbare tempo, med en cliffhanger i slutet av de flesta kapitel, medan Bettina Bieberstein Lee har ett långsammare tempo, men man vill ändå fortsätta läsa för att förstå hur allt hänger ihop. Så ni som gillar psykologisk spänning: kolla upp de här böckerna om ni inte redan har gjort det!
 
Sedan har jag även sett hela två skräckfilmer som var helt okej, jag tycker det är extremt svårt att hitta bra skräckfilmer, och även om de här inte hör till toppen av de jag sett så är de helt sevärda om man gillar genren. Den ena är den nya It, som var överraskande bra, trots att jag föredrar kusliga filmer framför ren skräckfilm, eller vad man ska kalla det, men filmen är välgjord och jag gjorde upp med det barndomstrauma jag har efter att som liten ha råkat se introt till den gamla versionen av It. Det var en sen kväll när jag redan borde ha gått och lagt mig, men kom på att jag "behövde" något (minns inte vad) från vardagsrummet och gick dit. Där hade pappa på teven – han själv var i köket och gjorde i ordning smörgåsar åt sig – och första delen av It började precis som jag kom in i rummet. Jag blev livrädd trots att jag bara såg de allra första minuterna! Har ni några liknande trauman av filmer eller serier från barndomen?
 
Den andra skräckfilmen, The Canal, är mera av en spökfilm och extremt tragisk på slutet (även om den också blir på gränsen till löjligt överdriven just mot slutet), speciellt när jag själv har barn och är gift och hela köret så kändes den i hjärtat på slutet och blev kvar i tankarna. Det är en brittisk film där man som tittare hela tiden är osäker på om huvudpersonen bara är knäpp eller om det han ser och upplever verkligen är på riktigt. En aning klyschig och typisk för genren, men ändå helt sevärd.
1 kommentar
Mirre

Verkligen länge sedan, allt bra med er?