Vecka 22

I dag  börjar vecka 22, och jag känner att de senaste par veckorna och särskilt den sista har känts bra – förutom graviditetsdiabetesen som konstaterades redan i vecka 12, och som trots att jag har bra värden har fått ta väldigt stor plats, också från vårdens sida. Ibland har det känts som att jag inte är gravid, jag har bara gravidietsdiabetes, och jag har känt mig dålig på grund av hela grejen, men jag kommer att skriva ett skilt inlägg om den biten.
 
Annars har jag fysiskt mått bra, och jag känner mig fortfarande inte gravid, det enda som påminner mig är sparkarna men inget annat. Mentalt har det däremot varit en bergochdalbana, mer nu än under förra graviditeten, och helt ärligt är jag glad över att vintern snart är över, för på det stora hela har jag känt mig riktigt låg de senaste månaderna och nu ser jag fram emot att få en ändring på det.
 
 
Jag gissar att Wiktor också är glad över att vintern är över för jag har inte varit någon lätt människa att leva med, och det faktum att man bara i sig är ett hormonknippe som gravid har knappast gjort saken bättre, haha. Mest har jag tampats med egna rädslor som jag känner att jag gett alltför mycket plats i vardagen, det har bland annat handlat om tankar på att förlora mig själv helt och hållet, vilket kanske kan verka helknäppt med tanke på att vi "bara" kommer att ha två barn och inte fyra eller fem eller ännu fler. Men ändå har jag varit rädd för det. För mig är det väldigt viktigt att vara något annat än en mamma, jag har fortfarande svårt att ens se mig som en mamma för ibland upplever jag att en mammaroll är något man måste gå upp i till 100 procent och det är något jag inte klarar av. Jag vill så klart vara den bästa möjliga mamman för mina barn, det handlar inte om det, men för att må bra – och just för att kunna vara en bra mamma – så behöver jag något annat också.
 
Och det är väl där rädslor och oro har kommit in under vintern. Det är rätt tudelat också eftersom det för det första känns fel att vara annat än glad under en graviditet, särskilt när det är något man önskat, velat och innerst inne är just glad för och som jag är väldigt medveten om att man inte kan ta för givet, och för det andra har jag många gånger det senaste året känt mig tacksam över att nästan kunna äta kakan och ha den kvar: jag har kunnat ha kvar en stor del av mitt "gamla" liv, samtidigt som jag kunnat vara hemma med Adde. Det här är tack vare att jag och Wiktor är bra på att dela upp allt här hemma. Så varför så orolig nu kan man tänka? Ändå har tankarna smugit sig in i huvudet: Men vad händer när vi har två barn, hur blir det då? Och om jag är hemma ännu längre än jag redan varit, vad händer med min karriär då?
 
Sådant här har jag försökt bearbeta de senaste månaderna, bland annat hos psykolog varannan vecka. Det är bättre att ta tag i sådant här direkt än att låta det hänga med och ge det onödigt stora proportioner, och nu innan babyn kommer känner jag att är den bästa tiden att göra det. Och jag har bland annat kommit fram till att det här med karriär är relativt, jag kan skapa min egen karriär och framförallt vill jag skapa – och också definiera – min egen karriär. Sedan försöker jag komma ihåg att allt inte behöver ske på en gång, livet har olika perioder då vissa saker får mer fokus än andra för att sedan skifta igen så att nya saker får mer fokus än de gamla, och så vidare (här försöker jag också komma ihåg att jag inte är gammal trots mina 30 år, jag har tid på mig ännu att göra allt jag vill, och det är inte alltid så enkelt att minnas det). Så det är härligt nu att känna av ett betydligt gladare humör, mer energi och att även känna att jag är förväntansfull inför resten av året – det kommer att bli riktigt bra!
1 kommentar
Marie Karlsson

Men oj nu har jag missat, grattis =D samt ja många tankar rör sig i ens huvud och mycket oro växer