Vecka 29: Kroppsnoja

I går började vecka 29, och med den tredje trimestern. I teorin skulle det alltså kunna vara bara tolv veckor kvar, men jag räknar med fjorton i praktiken – jag har inget större hopp om att förlossningen ska komma igång snabbare den här gången än med Adde. Och skulle den göra det så blir det en glad överraskning. 
 
 
Jag kan fortfarande inte påstå att jag tänker på mig själv som gravid, men en sak som börjar kännas mer och mer är obekvämheten i min egen kropp. Det kanske låter konstigt, för åtminstone jag upplever att de flesta gillar att framhäva sin graviditet, men jag är totalt tvärtom: jag önskar att den inte skulle synas alls, och när den börjar göra det känner jag mig otroligt obekväm. Det var samma sak förra gången också, och det var en orsak till att jag inte ville ta några gravidbilder till exempel. Några få bilder där magen syns är de här två från min babyshower, en månad innan bf med Adde. På bilden ovan minns jag att någon (antagligen mina systrar) försökte få mig att posera så att magen skulle synas, men jag spexade hellre till det.
 
 
En utmaning är ju också kläderna, så fort magen börjar växa känner jag mig mest som en stoppad korv vad jag än sätter på mig, haha. Förra graviditeten köpte jag ett par gravidbyxor, men jag vantrivdes i dem, så den här gången har jag fortfarande inte börjat använda några sådana byxor utan kör på vanliga jeans (men i storlek M i stället för S) och vanliga mer löst sittande kläder.
 
Kroppsgrejen tycker jag blir en så stor grej när man är gravid, det blir också mer konkret eftersom det ska vägas och mätas varje gång man går till rådgivningen. Om man, som jag, alltid har varit obekväm med sin vikt och sitt utseende så tar den biten lätt över. Det blir också lätt en hel del jämförande kvinnor emellan – vem lyckas gå upp minst i vikt, vem går upp för mycket, vem har stor mage, vem har för liten, vem får bristningar, vems bröst växer mest – och oberoende vad man än gör så kommenteras ens mage och utseende från olika håll. Då vill jag bara gömma magen (eller hela mig) ännu mer. Folk börjar titta på ens mage i stället för att titta en i ögonen, och plötsligt är man bara någon som är gravid.
 
(En annan av de få bilder från förra graviditeten där magen är med, ungefär två månader innan bf med Adde.)
 
Jag önskar att jag skulle kunna vara den där som njuter av graviditeten, den som njuter av att få mage och visa upp den, och den som bara ser det som något positivt, för det känns definitivt som en bättre inställning till det hela. Jag hade trott att jag skulle vara mer bekväm med det hela den här gången, men det är jag inte. På rådgivningen säger de gång på gång: Kom ihåg att njuta av graviditeten nu också! Min tanke är då: Njuta av den? Hur menar du då?
 
Samtidigt är jag så klart glad att jag inte har några fysiska besvär och mår bra i övrigt – i jämförelse är kroppsnoja mindre än en bagatell. Det jag tidigare trodde var foglossningar gick om väldigt snabbt, och jag kan hålla igång som vanligt. Det enda jag har är egentligen de här hjärnspökena och en känsla av att vara, ja, som sagt en stoppad korv som känner sig väldigt obekväm i sitt gravida skinn. Någon annan som känner igen sig i det?
1 kommentar
Pauline Hurtig

vad fint :D