Diskussionen på sjukhuset i går var bra, även om den inte fick tankarna att sluta snurra, men den gjorde mig lite lugnare. Som sagt är jag varken rädd för förlossningen i sig eller för smärtan, utan endast rädd för att förra förlossningen ska upprepas (dvs. att det blir akut kejsarsnitt igen). Det är konstigt hur det mentala funkar, för efter förlossningen hade jag en känsla av att barnmorskorna ansåg att jag hade haft en betydligt värre förlossning än jag själv upplevde att jag hade haft, och inte en enda gång tänkte jag "aldrig mer igen", men nu i vinter har en massa tankar aktiverats. En sak som jag hela tiden känt bitterhet över, rent ut sagt, är att Wiktor inte fick vara med när de lyfte ut Adde, för läget blev så akut att när de rullade iväg mig till operationssalen var planen att det skulle bli katastrofsnitt och då får inte pappan vara med. När vi väl kom till salen hade Addes hjärtljud stabiliserats så pass att det i stället blev akut snitt, vilket jag är tacksam för så klart - annars hade jag varit nersövd under hela proceduren. Nu fick jag ändå vara vaken.

 

Jag har läst på om fördelar och skillnader mellan "naturlig" förlossning och snitt, ännu en gång, för ibland känner jag att det kanske skulle vara bäst att bara planera in kejsarsnitt för att undvika att det går likadant igen som förra gången. Ett planerat snitt är ändå bättre och säkrare än ett akut snitt eller ett katastrofsnitt. Och jag blev förvånad, och lättad, i går när barnmorskan ganska snabbt frågade mig rakt ut om jag vill ha ett planerat snitt, att jag själv har den valmöjligheten, för helt ärligt hade jag trott att OM jag skulle vilja ha planerat snitt så skulle jag få kämpa hårt för att få det.

 

Hon kunde så klart inte lova att det inte åter en gång går som förra gången, men hon menade att med min tidigare erfarenhet är tröskeln för beslut om snitt under förlossningen troligen betydligt lägre den här gången än förra gången, vilket jag blev lättad över att höra. När jag önskade att inte behöva gå över fulla två veckor, eller åtminstone få komma till en läkare tidigare den här gången än den förra, så menade hon att det knappast skulle vara omöjligt att få träffa en läkare tidigare (när det gäller tiden man är tvungen att gå över så är den som den är) - också med tanke på min tidigare erfarenhet. Så jag hoppas det stämmer.

 

Så min tanke om vad jag ska välja? Innerst inne har det väl aldrig varit någon tvekan om saken: jag kommer att satsa på en "vanlig" förlossning, men det känns ändå bra att veta att OM jag mot förmodan skulle ändra mig så får jag välja. Jag ska på utvärdering i vecka 36 för att kontrollera så att jag inte på grund av det tidigare snittet eller något annat medicinskt är tvungen att få planerat snitt, och då kan jag fortfarande ta upp saken med läkaren menade barnmorskan i går.

 

Varför jag väljer en "vanlig" förlossning? Det enkla svaret är att när det kommer till vissa saker är jag förbaskat envis och en jäkla tävlingsmänniska när det gäller precis ALLT. Förutom det faktum att jag sörjer att Wiktor inte kunde vara med förra gången, så var den överhängande känslan en lång tid efteråt att jag hade misslyckats. Alla kvinnor kan föda barn, lita på kroppen, den vet hur den ska göra! Det var sådant som jag fick höra jag vet inte hur många gånger före förlossningen, och efteråt tänkte jag bara: Näpp, inte min kropp. Jag kan inte föda barn. Jag kunde inte ens titta på Instagram där t.ex. pappor hyllade sina nyförlösta fruar som just visat vad kvinnokroppen går för, och vad allt den klarar av, för MIN kropp hade inte klarat av det, MIN kropp var tydligen helt misslyckad. Det faktum att jag sedan också fick kämpa som bara den för att få amningen att fungera gjorde inte att jag direkt kände mig bättre gällande kvinnokroppen som skulle klara allt ... ( satt hemma och grät ena stunden för att andra stunden tänka att "f*n heller att jag tänker ge upp med det här! det ska gå!" - och då ville jag inte ens amma egentligen, avskydde tanken på det, och avskyr fortfarande tanken på det).

 

Så om jag skulle planera in ett snitt på förhand känner jag att jag ger upp på förhand, inte ens ger mig själv en chans att försöka på nytt. OM det går på samma sätt, eller att förlossningen förhoppningsvis den här gången i så fall lugnt avbryts och de bokar en sal och säger att "tyvärr, nu snittar vi", så kan jag åtminstone känna att jag försökte. Men om jag planerar in ett snitt på förhand har jag en känsla av att jag kommer att ligga där och känna mig ännu mer misslyckad, och det vägrar jag. Så, nu håller jag bara tummarna för att det åtminstone inte blir samma drama som förra gången, utan OM det blir snitt så går det lugnare till.

Jag låg och drog mig längre än jag brukar i morse, och gick upp och väckte Adde kl. 8:15. Vanligtvis brukar han vakna runt sju på morgonen och somna klockan åtta på kvällen, och jag vill inte rubba den sömnrutinen alltför mycket. Vi åt frukost och sedan klädde vi på oss och tog en morgonpromenad i det dimmiga vädret, med en sväng via lekparken. Min plan är att träna och hålla igång så mycket jag bara kan hela graviditeten, och trots dimman och det fuktiga vädret var det riktigt bra promenadväder: flera plusgrader, inget regn, och värmen gjorde att jag klarade mig med mina vanliga tunna sportkläder.

 

 

Nu ska jag strax i väg till sjukhuset och diskutera min föregående förlossning och den kommande. På rådgivningen rekommenderade de mig att åka och gå igenom det hela med en barnmorska eftersom Adde förlöstes med akut kejsarsnitt. Många tankar och funderingar har snurrat i huvudet hela vintern inför den här diskussionen och på grund av hur det gick förra gången. Det handlar inte om att jag är rädd för själva förlossningen, utan mera det att jag insett att jag har tappat förtroendet för vårdpersonalen. Jag har svårt att i dag tänka mig att det skulle bli annorlunda den här förlossningen, eftersom risken för att gå över tiden så mycket att det blir igångsättning igen ökar om man gått över tiden förut och om man är över trettio år (bl.a.).

 

Även tankar på att kräva planerat snitt har cirklat i tankarna, enbart för att slippa riskera att det blir akut kejsarsnitt även den här gången. Det känns som att man till varje pris vill att barnet ska födas "naturlig" väg, och jag tycker det är galet med tanke på den sjukvård vi har i dag. Jag förstår fördelarna med en "vanlig" förlossning, det jag menar är att någonstans borde man dra gränsen och tidigare inse att om det inte går så går det inte. Förut när det inte fanns några andra alternativ en den vanliga vägen var det en annan sak, men inte i dag, det ska inte behöva ske på bekostnad av mammans hälsa eller med risk för att babyn allvarligt skadas.

 

Så får se vad de säger i dag under samtalet, jag fick hem ett par papper att fylla i nu på förhand också som vi ska gå igenom, och jag håller tummarna för att känslan inför allt det här är bättre när jag kommer därifrån i dag!

Ett av de stora orosmomenten för många gravida – när det gäller det ytliga – verkar vara bristningar på magen. Jag oroar mig också för att få dem. Det här gör att utbudet på alla möjliga oljor och krämer som sägs hindra bristningars uppkomst trängs på butikshyllorna, och ofta är de svindyra. Producenterna vet att gravida verkligen nojar över det här, så de vet att oljorna säljer nästan oberoende av vilket pris de sätter på flaskorna/burkarna. Galet! Det verkar heller sällan vara några häftiga ingredienser det handlar om, utan oftast i huvudsak någon typ av olja och sedan fler eller färre andra (mer eller mindre konstiga) ingredienser beroende på vilket märke man väljer. Sedan klistrar de en etikett på burken, något i stil med "förhindrar uppkomsten av bristningar under graviditet" och voilà så har de en olja att sälja till ett alltför högt pris. Det här är i alla fall min uppfattning.

 

Jag hade tur och fick inte några bristningar under förra graviditeten, inte en endaste minimal en, trots att jag gick två veckor över tiden. Inom vårdbranchen menar man ju att det främst handlar om arvsanlag, och det tror jag stämmer, att det är genetiskt om man får bristningar eller inte. Trots det tänker jag mig (och hoppas) att man kanske också kan påverka det lite genom t.ex. att smörja in sig, om inte annat så är det ju bra för huden att smörja in den med återfuktande krämer/oljor.

 

Därför vill jag tipsa er om vad jag smorde in magen med hela förra graviditeten: ekologisk kokosolja från matbutiken. Billigt (burken på bilden kostade strax under 6 euro och väger 400 g) och framförallt rejält återfuktande, dessutom med en naturlig doft av kokos – inga konstigheter och inga kemikalier som man inte kan uttala utan endast 100 % kokosolja. Den här graviditeten kör jag med samma recept.

 

Sommartid när man låter oljan stå i rumstemperatur blir den naturligt mer oljig, annars har den ju en mer hård, smörig konsistens, men det räcker med att man tar lite av det i händerna så smälter oljan snabbt när man börjar gnida in den i huden. Så tips, tips till er som inte vill spendera en förmögenhet på någon konstig olja eller kräm och dessutom vill veta vad ni smörjer in er med!