Mera förlossning

Här kommer andra delen om förlossningen (HÄR kan ni läsa den första delen).

Eftersom babyn inte ville sjunka neråt uppmanades jag redan på onsdag kväll att hålla mig i rörelse. Och efter att jag fått min andra cytotec på torsdag morgon uppmanade läkaren mig att gå i trapporna för att (kanske) få babyn att sjunka.

 
 
Veckan före igångsättningen hade jag av samma orsak och på uppmaning av läkaren hållit mig i rörelse konstant,  men inget av det hade hjälpt det minsta. Jag är en person som när jag får en uppmaning tar den på allvar. Under onsdag kväll gjorde jag därför en hel massa benböj, satt konstant på pilatesbollen när jag inte var uppe och gick, och under torsdag förmiddag gjorde jag närmare hundra benböj (insåg att jag var i betydligt bättre form än jag hade trott och kände mig ganska nöjd med mig själv, haha) och gick upp och ner mellan fjärde och första våningen tills jag började känna mjölksyra i benen och var tvungen att stå och tänja i korridoren på grund av träningsvärk. I det skedet tyckte barnmorskan att jag kanske borde satsa på att vila i stället ... Men det hjälpte i alla fall, för även om jag fortfarande inte kände några värkar, så hade babyn fyra timmar senare sjunkit så pass att det gick att spräcka hinnorna och då började äntligen något hända.
 

När Adde föddes var all värk koncentrerad till ryggslutet, den sista timmen av den förlossningen var ryggvärken rent helvetisk, och enligt personalen berodde det på att han låg som han låg, i en variant av öppen bjudning. När värkarna började den här gången var de också koncentrerade till ryggen och genast började jag bli lite orolig: låg den här babyn på samma sätt? Jag påminde åter barnmorskorna om att ifall det visade sig att babyn låg så ville jag ha snitt. Under tiden satt jag på pilatesbollen och tittade på Helan och Halvan och skrattade åt dem i pauserna och fokuserade på andningen under värkarna.

 
 

En bok som jag vet att många slår bakut för genast de hör den nämnas är Barnaboken, men precis som många böcker i samma stil har den ett brett innehåll. Jag läser sällan den typen av böcker från pärm till pärm, utan bläddrar och plockar guldkorn här och där som jag sedan fogar ihop med guldkorn från andra böcker så att jag får en metod som passar mig. Barnaboken har ett kapitel om förlossning och profylaxandning som jag hade stor nytta av under förlossningen med Adde och även nu. Den här gången kombinerade jag dessutom tipsen i Barnaboken med dem i Föda utan rädsla. Det är mitt bästa tips när det gäller förberedelser inför en förlossning: öva andningen, till exempel med övningar från de här böckerna.

 

Under förlossningen med Adde hade jag nästan bara epidural som smärtstillande, den här gången ville jag pröva andra saker för att kunna skjuta upp epiduralen så länge som möjligt, och jag fick först TNS-maskinen som mildrade värken i ryggen och sedan lustgas. Men det gick väldigt snabbt framåt när värkarna väl var igång och vips var jag öppen 6 cm och då kunde jag inte tänka annat än EPIDURAL. Och det fick jag.

 

Förlossningen, den aktiva delen, när den räknas som att den verkligen är igång tog ungefär 6 timmar. För mig är det kort tid (jämfört med förlossningen med Adde som räknas ha tagit närmare 17 timmar), men själva processen kändes ändå lång eftersom den startade kl. 13 dagen innan, och efter allt spring i trappor och alla benböj var krafterna inte de bästa under slutspurten.

 
 

Först kändes det som att det gick framåt, det kändes annorlunda än under Addes förlossning och jag kände mig hoppfull. Jag kände allt det där som andra pratat om: tryck nedåt och en känsla av att försöka hålla något inne så länge som barnmorskan menade att det var för tidigt att krysta och så vidare, men sedan avtog det och paniken började stiga inombords för jag fick mer och mer en känsla av att barnmorskan inte riktigt berättade vad situationen var, men jag förstod ändå att babyn inte sjönk nedåt som den borde.

 

När den första epiduralen avtog bestämde de att jag skulle få en till dos med hopp om att babyn skulle sjunka under tiden. Precis som det var med Adde. Vid det här laget var jag helt öppen och jag kunde bara tänka "nu händer det igen, nu händer det igen". Jag sa gång på gång till barnmorskan att de måste fatta beslut om kejsarsnitt innan det blir för bråttom, så länge det fortfarande finns en chans för Wiktor att vara med under operationen. Jag hade hela tiden en känsla av att hon inte lyssnade, att läkaren inte lyssnade utan bara försökte lugna mig med ord som "vi måste försöka få babyn att sjunka" och "vi har ingen brådska ännu, babyn mår bra".

 
 

Jag hade varit tydlig med att om jag är helt öppen och babyn fortfarande inte sjunker så vill jag ha snitt och om babyn ligger som Adde låg så vill jag ha snitt. Jag påminde dem om det, men de ville inte snitta. Till sist tyckte de att jag måste försöka trycka ut babyn, och det nu, då hade jag inga krystvärkar och det kändes precis som under förlossningen med Adde. Jag hade panik minst sagt, för jag var helt säker på att scenariot höll på att upprepa sig och låg nästan bara och väntade på att någon skulle böja sig över mig igen och säga: ”Nu trycker vi på knappen, den här babyn föds nu med snitt.” Sedan skulle rummet fyllas och folk skulle åter rusa iväg med mig till operationssalen och Wiktor skulle bli kvar i förlossningssalen och vara tvungen att vänta på babyn där.

 

Det blev inte bättre när jag förstod att babyn låg i öppen bjudning "och kollar upp mot stjärnorna", som en av barnmorskorna sa. Fortarande försökte de lugna mig med att de inte behöver snitta, precis som de hade försökt lugna mig under förlossningen med Adde, när de först upptäckte bjudningsfelet.

 

Rummet fylldes med mer och mer människor, och sedan kom sugklockan fram. Läkaren lovade att hon inte tänkte dra ut babyn med den utan bara hålla i den för att förhindra att han hela tiden gled tillbaka. De försäkrade mig hela tiden om att babyn var på väg nedåt, men det hade de intalat mig under förlossningen med Adde också, så jag kunde inte tro dem. Nu började det bli bråttom också, för babyns hjärtljud gick neråt (men det sa de inte till mig förrän efteråt, och tur var väl det). Men efter 20 minuters krystkede kom han plötsligt ut, och det var helt overkligt, jag kunde inte ta in det alls. Och så var jag säker på att jag var helt sönder och kunde bara tänka på det, haha, men det visade sig att jag inte var det, bara ett litet klipp och ett par stygn. Orsaken till att det gick den här gången handlade till stor del om att lillebror vägde 800 gram mindre än Adde, annars hade det antagligen blivit snitt även den här gången.

 
 

Så förlossningen gick bra, till sist. Det jobbiga var min panik på slutet (som helt och hållet berodde på erfarenheten från min förra förlossning) och känslan av ingen lyssnade. Men när han väl var född och särskilt nu i efterhand förstår jag att personalen gjorde vad de ansåg var bäst och att de den här gången verkligen bedömde situationen korrekt, till skillnad från under förlossningen med Adde. Det är en lättnad.

 

Jag är glad över att ha upplevt båda förlossningssätten, och som en ”bonus” har jag ju upplevt igångsättning både med cytotec och med ballong nu också, och jag kan lugnt säga att det kan gå bra med båda sätten och även med hjälp av oxytocindropp trots att man har ett kejsarsnitt bakom sig. Jag kan inte säga att den här förossningen egentligen skilde sig så mycket från kejsarsnittet när det gällde det där allra sista när jag fick upp babyn i famnen (jag hade trott att det skulle vara stor skillnad), men det bästa nu, och den stora skillnaden, var att Wiktor var med den här gången och att vi var tillsammans hela tiden, jag slapp rullas iväg till ett uppvak och ligga där ensam i fyra timmar. 

 

Så det var det. Det som jag konstaterade den här gången och även förra gången är att oberoende hur jobbigt det kan vara vissa stunder, både under en graviditet och under en förlossning, så när det väl är över så är det över. Allt som betyder något då är resultatet: babyn. Det blev särskilt tydligt följande dag när Adde och min mamma kom och hälsade på (och hade med sig fina blommor och ballonger). Då var jag matt, trött och kände mig som en gammal tant fysiskt, men den övergripande känslan var ändå att det hela var värt det många gånger om!

förlossning
0 kommentarer

Igångsättning eller kejsarsnitt

Vi hade en bra eftermiddag i går, dagens bästa var att biblioteket här har öppnat igen. Som jag har saknat det! Hade reserverat några *host* böcker som jag hämtade ut. Blev full i skratt när jag stod där och skulle korsa vägen med så många böcker i famnen (bra med magen som stöd i den stunden) att jag knappt fick över dem till bilen. Och så Wiktors min när han såg mig: "Ett par böcker sa du att du skulle hämta?"
 
 
Vi avslutade eftermiddagen med glass och en sväng till badstranden, sedan till Addes farmor där vi åt mat. Hon hade grävt fram en artikel med tips inför förlossningen, publicerad 1985 i Vasabladet. Jag var tvungen att fota det här partiet som fick mig att skratta så mycket att jag hoppades att värkarna skulle sätta igång, haha.
 
 
(Ur Vasabladet 6.11.1985, "Upplevelser från en förlossning", av Sonja Rosbäck.)
 
Nu är vi på väg till sjukhuset på nytt läkarbesök. Det visade sig att det som vi trodde var en inbokad igångsättning i morgon inte är det, utan bara en ny utvärdering i samma stil som de två föregående. Då krävde jag att få en tidigare tid, eftersom det hela annars skulle ha ställt till det med barnvakt som vi ordnat från och med i morgon och hela slutet av veckan med tanke på att vi trodde att jag skulle sättas igång i morgon.
 
Jag vet att det är ett lyxproblem egentligen, men samtidigt börjar det bli tröttsamt att hela tiden hoppa från det ena till det andra, ställa om mentalt gång på gång och dessutom träffa olika läkare som alla fattar olika beslut och säger olika saker.
 
Läkaren vi träffade den 6 juli bestämde att jag antingen skulle snittas eller sättas igång när jag var fulla 39 veckor. Också enligt rådgivningen framgick det så tydligt i mina papper att de inte bokade in några nya besök hos dem, i stället uppmanades jag att boka ny tid så fort babyn var född (vilket enligt dem skulle ha skett förra veckan).
 
Förra veckan var det en ny läkare och det var väldigt tydligt att hon gjorde en ny undersökning och utifrån den fattade helt nya beslut. Efteråt när jag gick igenom det hela i huvudet kändes det som att varken den tidigare läkarens beslut eller min tidigare förlossning togs i beaktande. Det var heller inte längre tal om att kejsarsnitt var ett alternativ utan endast igångsättning. Jag sa att jag kan tänka mig igångsättning om det som jag blev lovad den 6 juli tas i beaktande: att igångsättning endast sker om man uppskattar att den tar skruv snabbt (vilket den första läkaren ansåg viktigt). Den första läkaren talade också bara om ballongmetoden, eftersom den enligt henne (och också vad jag har förstått från andra håll) är det säkraste alternativet när man har genomgått ett kejsarsnitt tidigare. Det faktum att jag har blivit snittad tidigare gör att riskerna med en igångsättning höjs en del. Läkaren förra veckan talade om att de både skulle använda ballong, cytotec och oxytocin och då började jag få dåliga vibbar och sa genast att jag inte vill ha cytotec.
 
Vi får se vad de säger i dag, men jag börjar luta mer och mer mot att kräva kejsarsnitt om det i dag visar sig att inget har gått framåt och att babyn fortfarande inte har börjat sjunka det minsta. Med Adde sattes jag igång två veckor över tiden, och han hade inte börjat sjunka ens när jag var öppen 10 cm. De väntade ytterligare två timmar, då hade han fortfarande inte rört på sig, sedan följde över en timmes krystskede och fyra försök med sugklocka och inte ens det fick honom att röra på sig. Jag vill inte gå igenom det på nytt, hellre då planerat kejsarsnitt.
 
Är nervös som bara den just nu och håller tummarna för att det är samma läkare i dag som vi träffade den 6 juli, och så hoppas jag få tag på min magkänsla, för just nu vet jag inte riktigt vad den säger och det är kanske det som gör det krångligt för egen del också att sedan stå på sig om det ena eller det andra när jag väl sitter där framför läkaren.
1 kommentar

Vecka 41

I dag har jag BF och fulla 40 veckor av graviditeten har gått, vilket betyder att jag går in i vecka 41. Det känns inget speciellt, jag förväntar mig igen baby i dag, däremot känns det som att jag redan gått en vecka över tiden eftersom den läkare jag träffade i början av juli fastslog att jag inte skulle få gå fulla 40 veckor utan antingen sättas igång eller snittas när jag graviditeten gått fulla 39 veckor. Så mentalt är den biten jobbig. Läget när det gäller igångsättning den här veckan har förresten ändrats ännu en gång, berättar mer i morgon bitti!
 
Så där annars då, på värmefronten råder det fortfarande svettöversvämning och jag har under desperata stunder övervägt att börja använda en av Addes haklappar som svettuppsamlare när det bara rinner och rinner från ansiktet ... Hittills har jag dock inte tagit den planen i bruk :P
 
Läkarna har ju inte haft några större förhoppningar om att min förlossning ska komma igång av sig själv, men jag har ändå försökt mitt bästa nu den senaste veckan och har konstant träningsvärk i låren efter långpromenader i rask takt och av att så gott som aldrig stå eller sitta still utan hela tiden gunga hit och dit och göra benböj och hålla på. Om grannarna ser mig när jag står ute på altanen på kvällen och shejkar loss samtidigt som jag vattnar trädgården så kan jag tänka mig att de får ett gott skratt, haha.
 
 
(Största i-landsproblemet just nu är det här med smink och foton, jag hinner inte ens ut ur badrummet innan jag behöver bättra på sminket eftersom det börjar rinna redan medan jag sminkar mig, och att knäppa bilder måste gå fort. För den här bilden gick jag tilll Wiktor, hivade fram kameran och sa: "Ta en bild på mig nu, men fort som sjutton!" Vi hann just och just, fem minuter senare satt jag och torkade svett och sminkkräm som typ droppade ner på tangentbordet medan jag laddade in bilden i datorn, haha.)
 
När vi tog bilden så insåg jag att jag ändrat inställning till åtminstone två saker under den här graviditeten:
 
1. Figurnära klänning, det skulle jag aldrig ha vågat bära under förra graviditeten. Försökte tälta in magen allt vad jag kunde. Är fortfarande inte alltid helt bekväm i det, men det känns okej i alla fall, det känns okej att magen syns.
 
2. Att skriva och prata om graviditet. Tror det var en bra sak för mig att blogga en del om det, det har hjälpt till att avdramatisera det hela för mig själv. Det känns bra och är något jag är glad över!
 
Nu ska vi packa in oss i bilen och åka i väg på glass och sedan till stranden en sväng. Vi hörs mer i morgon! Ha en riktigt fin fortsättning på dagen!
1 kommentar