Vecka 30 och den stora tröttheten

I tisdags började vecka 30, och den här veckan har vi förhoppningsvis passerat 3-månadersgränsen, det vill säga att det är mindre än tre månader kvar av graviditeten om jag räknar med att gå två veckor över tiden. Den här veckan har jag hittills känt mig som en tvättäkta zombie. Jag är så trött, och framförallt under morgon, förmiddag och tidig dag. Sedan mot eftermiddagen brukar det börja lätta en aning. Det är inte samma trötthet som när man inte har sovit, för det känns inte som att jag håller på att somna, utan mera som att jag faktiskt har en parasit i mig som suger all energi ur mig och som gör de enklaste saker tunga att uträtta.
 
Jag har försökt tänka efter hur det var när jag väntade Adde, och minns att jag ungefär tre månader före beräknat datum då hade en period av extrem trötthet. Jag minns att jag var på en möhippa, men bara orkade med första programpunkten och sedan gick hem och däckade på soffan där jag sedan sov resten av dagen. Nu är det lite svårare att bara lägga sig på soffan hela dagen och typ ... äta lakrits. Det skulle jag helst vilja göra. 
 
Jag minns också att jag, när jag väntade Adde, undrade över hur man orkar med en graviditet sedan när man har barn från förut och då inte bara kan dra täcket över huvudet och vänta tills man har mer energi. Nu vet jag hur man gör: man försöker vara snäll mot sig själv, tänka att det här är tillfälligt och t.ex. servera burkmat till lunch (så fixar Wiktor bättre mat till middag), själv äta smörgåsar till lunch och så får underhållningen bestå av att Adde leker här inne med sina bilar och jag ligger på soffan och säger "vad bra, vilken fin grävmaskin du har!" när han söker min uppmärksamhet. Typ så. Med andra ord tänker jag inte kräva mer av mig själv än att få dagarna att fungera. Det där med att vara världens bästa mamma tar vi på nytt när energin återvänt lite.
 
 
Det blir med andra ord mest bara riktiga måsten de här dagarna, inget extra, men jag har i alla fall tvättat allt i mammalådan som vi fick hem för ett par veckor sedan. När jag väntade Adde strök jag allt efter att jag tvättat det, den här gången nöjer jag mig med att tvätta och vika in det ...
 
Jag är verkligen glad över mammalådan, de har överträffat sig själv med den i år, allt är jättefint! Nu hänger allt på tork och så får vi väl så småningom börja fundera på andra förberedelser, det är väldigt få grejer egentligen som behöver fixas, men det är ändå bättre att göra en sak i taget under en längre tid än att spara allt till sista minuten. Vi ska bland annat skaffa ett skötbord, ett sådant hade vi inte med Adde eftersom vi inte hade plats för det där vi bodde under hans första månader, och lite senare ska vi skruva ihop vaggan på hjul som vi använde Addes första månader. Då hade vi den mest på grund av utrymmesbrist, men vi tyckte att den var så praktisk att vi kommer att använda den de första månaderna nu också.
 
(Bild från när vi fick hem mammalådan och öppnade den.)
0 kommentarer

Ultraljud och tankar om förlossning – igen

I dag hade vi ett extra ultraljud. Det är rutin när man har graviditetsdiabetes med fler kontroller än vanligt. Jag tycker alltid det är nervöst med ultraljud, samtidigt som det känns bra att få se att allt är okej – jag gissar att de flesta under graviditeten önskar att de hade haft ett titthål som de då och då kan titta genom för att försäkra sig om att allt är bra där inne.
 
Mina sockervärden har fortsatt att vara bra sedan jag slutade stressa över alla rekommendationer och i stället bara äter på det sätt som min kropp är van att äta. Allt såg också bra ut på ultraljudet, det gick därför jättesnabbt. Läkaren som gjorde kontrollen sa att det ofta tar längre än de beräknade trettio minuterna, och vi var inne och ute på knappt tio minuter. Hon, läkaren, sa också att om det inte hade varit för att det står graviditetsdiabetes som diagnos i mina papper skulle hon aldrig ha kunnat ana det utifrån ultraljudet, allt var normalt. Det är tydligen till exempel vanligt att mängden fostervatten blir för stor under graviditetsdiabetes, men för mig var den normal, man är ju också rädd att babyn ska växa sig för stor, men den här krabaten låg under linjen för medelstorlek (men inom det normala), precis som Adde gjorde under hela graviditeten. Så det känns bra!
 
Jag behöver därför inte gå på fler kontroller förrän det är dags för kontrollen i vecka 36 när förlossningssättet ska utvärderas. Jag skrev ju tidigare om mina tankar om planerat snitt eller "vanlig" förlossning i det här inlägget, då var jag helt säker på att jag inte tänker välja snitt, men ibland den senaste tiden har tankarna hoppat hit och dit. Jag kommer på mig själv med att ändå oroa mig, eller vara rädd för att något ska hända igen så att jag sedan ligger där och tänker "varför, varför valde jag inte snitt när det erbjöds mig?" Samtidigt är jag ju lika rädd för att ångra att jag inte ens försökte mig på en vanlig förlossning ifall det skulle bli snitt.
 
 
Hursomhelst är det ju egentligen onödigt att grubbla på det före kontrollen i vecka 36, särskilt om det skulle visa sig att de efter den kontrollen menar att jag inte får försöka med något annat än snitt, men risken att något står i vägen för en "vanlig" förlossning har jag som tur förstått är väldigt liten.
 
Jag pratade med en av mina systrar om det här i går också och hon undrade över min känsla att om jag självmant skulle välja snitt så skulle jag känna det som att jag ger upp. Hon undrade varför, och jag nämnde bland annat min känsla av att det är en väldigt stor grej vilket sätt man föder sina barn på, på samma sätt som den yttre pressen på att amma – helst länge – är väldigt stor. Jag sa att jag upplever det ibland som att allt som spelar någon roll är förlossningen, att det är då som man som kvinna enligt omvärlden visar vad man går för, visar "vad kvinnokroppen klarar av", ni vet allt det där som folk ofta skriver om efter en förlossning, som männen berömmer sina fruar för efter att de fött barn etc. Tänk om jag aldrig får uppleva att min kropp klarar av det?
 
Då sa hon något bra, typ något i stil med det här: "Hur barnet föds spelar väl ingen roll och har väl inget att göra med vad kvinnokroppen klarar av. Det är väl själva graviditeten som är den stora grejen, den som på riktigt visar vad kvinnan klarar av: att odla en unge inuti sig! Sedan hur barnet kommer ut därifrån när det är klart, efter att kvinnokroppen gjort nio månaders arbete, är väl när allt kommer omkring en bisak?"
 
Det stämmer ju, så nu tänker jag försöka lägga alla tankar åt sidan fram till vecka 36, och så får jag se vad läkaren säger då och vad min magkänsla säger då.
5 kommentarer

Vecka 29: Kroppsnoja

I går började vecka 29, och med den tredje trimestern. I teorin skulle det alltså kunna vara bara tolv veckor kvar, men jag räknar med fjorton i praktiken – jag har inget större hopp om att förlossningen ska komma igång snabbare den här gången än med Adde. Och skulle den göra det så blir det en glad överraskning. 
 
 
Jag kan fortfarande inte påstå att jag tänker på mig själv som gravid, men en sak som börjar kännas mer och mer är obekvämheten i min egen kropp. Det kanske låter konstigt, för åtminstone jag upplever att de flesta gillar att framhäva sin graviditet, men jag är totalt tvärtom: jag önskar att den inte skulle synas alls, och när den börjar göra det känner jag mig otroligt obekväm. Det var samma sak förra gången också, och det var en orsak till att jag inte ville ta några gravidbilder till exempel. Några få bilder där magen syns är de här två från min babyshower, en månad innan bf med Adde. På bilden ovan minns jag att någon (antagligen mina systrar) försökte få mig att posera så att magen skulle synas, men jag spexade hellre till det.
 
 
En utmaning är ju också kläderna, så fort magen börjar växa känner jag mig mest som en stoppad korv vad jag än sätter på mig, haha. Förra graviditeten köpte jag ett par gravidbyxor, men jag vantrivdes i dem, så den här gången har jag fortfarande inte börjat använda några sådana byxor utan kör på vanliga jeans (men i storlek M i stället för S) och vanliga mer löst sittande kläder.
 
Kroppsgrejen tycker jag blir en så stor grej när man är gravid, det blir också mer konkret eftersom det ska vägas och mätas varje gång man går till rådgivningen. Om man, som jag, alltid har varit obekväm med sin vikt och sitt utseende så tar den biten lätt över. Det blir också lätt en hel del jämförande kvinnor emellan – vem lyckas gå upp minst i vikt, vem går upp för mycket, vem har stor mage, vem har för liten, vem får bristningar, vems bröst växer mest – och oberoende vad man än gör så kommenteras ens mage och utseende från olika håll. Då vill jag bara gömma magen (eller hela mig) ännu mer. Folk börjar titta på ens mage i stället för att titta en i ögonen, och plötsligt är man bara någon som är gravid.
 
(En annan av de få bilder från förra graviditeten där magen är med, ungefär två månader innan bf med Adde.)
 
Jag önskar att jag skulle kunna vara den där som njuter av graviditeten, den som njuter av att få mage och visa upp den, och den som bara ser det som något positivt, för det känns definitivt som en bättre inställning till det hela. Jag hade trott att jag skulle vara mer bekväm med det hela den här gången, men det är jag inte. På rådgivningen säger de gång på gång: Kom ihåg att njuta av graviditeten nu också! Min tanke är då: Njuta av den? Hur menar du då?
 
Samtidigt är jag så klart glad att jag inte har några fysiska besvär och mår bra i övrigt – i jämförelse är kroppsnoja mindre än en bagatell. Det jag tidigare trodde var foglossningar gick om väldigt snabbt, och jag kan hålla igång som vanligt. Det enda jag har är egentligen de här hjärnspökena och en känsla av att vara, ja, som sagt en stoppad korv som känner sig väldigt obekväm i sitt gravida skinn. Någon annan som känner igen sig i det?
1 kommentar